Den europeiska rymdorganisationen ESA startade rekrytering av en ny kader astronauter under 1990-1992. Varje medlemsland fick skicka fem kandidater till uttagningen på europeisk nivå. Detta gynnande naturligtvis de små länderna. Det var respektive lands rymdorganisation som skulle leverera in kandidatnamnen och i Sverige valde Rymdstyrelsen att själv organisera urvalsprocessen. Rymdstyrelsens då ganska nytillträdda generaldirektör, astrofysikern Kerstin Fredga satte upp det hon kallade ASTE, Astronaut Selection TEam.
I det ingick professorn i omgivningsfysiologi vid Karolinska Institutet, Dag Linnarsson, som var ordförande i kommittén, Kerstin Fredga, jag själv och rymdstyrelsens administrativa chef Carin Santesson som sekreterare. Hans Hjort från Sjukvårdsstyrelsen var oftast adjungerad till kommitténs sammanträden. Kommittén anlitade många experter, bl.a. den kände professorn i psykiatri i Lund Sten Levander och Ulla Lindgren, chefpsykolog inom östra militärområdet.
Varför Kerstin ville ha mig med vet jag inte riktigt, men jag hade ju suttit i Columbusprojektets programråd och kan väl sägas vara väl bevandrad i rymdhistorien. Hur som helst så var jobbet som ”sidekick” i ASTE ett av de roligaste uppdrag jag någonsin haft i rymdbranschen. Kommitténs medlemmar är sannerligen ingen samling dysterkvistar. Vi skrattade mycket och Carins hästgarv genljöd ofta under mötena. Precis som vid alla anställningsintervjuer – och detta var ett slags anställningsintervju – ansträngde sig de sökande att vara trevliga och visa alla sina goda sidor.
Den 21 juni 1990 sattes ESA:s annons om den nya astronaututtagningen in i svenska tidningar, bl.a. Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Norrbottens-Kuriren. Kandidaterna skulle ha skickat in sina handlingar den 14 september.
Så här såg annonsen i svenska tidningar den 21 juni 1990 ut. Observera felstavningen av ordet professionell! Inte så professionellt!
Plastmappar i en lång rad
Redan den 13 september 1990 hade vi det första mötet i kommittén där vi började gå igenom ansökningarna trots att ansökningstiden gick ut dagen därpå. Det kom in 293 ansökningar. Sen träffades vi tre gånger på kort tid – 22, 24 och 29 oktober – för att den 14 november fastställa utgallringen ned till 157 sökande. Vår uppgift var nu att ur dessa 157 sökande välja ut 20 kandidater för olika tester och intervjuer. Precis när vi gjorde detta urval vet jag inte säkert, men vi hade möten den 3 december och 18 december 1990. Jag minns att vi lade in alla ansökningar i varsin genomskinlig plastmapp och placerade ut dem i rad på ett långt sammanträdesbord. Sen läste vi alla varenda ansökan och ordnade dem i rangordning genom att helt enkelt flytta runt dem på bordet. Vid ena änden av bordet lade vi den som vi ansåg hade den bästa chansen att bli utsedd till astronaut och så vidare utefter bordets längd.
Det blev mycket diskussioner runt bordet. Vad är det som kommer att fälla utslaget i uttagningen på europeisk nivå? Ett fysiskt praktexemplar? Bästa akademiska meriter? Den mest socialt kompetenta personen? Eller en magisk kombination av dessa egenskaper, men vilken kombination? Vi stötte och blötte bland annat om det var nödvändigt att ha doktorsexamen eller om det räckte med att vara t.ex. civilingenjör? Vi valde så småningom att skicka två av vardera sorten.
Vi skulle också skicka kandidater till att bli rymdpiloter, d.v.s. sådana som skulle kunna spaka rymdfärjan Hermes. Både trafik- och stridspiloter sökte jobbet och vi använde medicinsk expertis från försvaret för att hjälpa till med urvalet – av både piloter och de som aspirerade på jobbet som forskare ombord på ett rymdlaboratorium – ”laboratoriespecialist” tror jag termen var. En av dessa medicinska experter från försvaret verkade ha sin uppfattning klar från början: ”Ingen civilist klarar kraven”. Till all lycka hade han fel!
”Få upp en svensk i rymden!”
Redan när vi träffades första gången i kommittén gjorde Kerstin på olika sätt klart för oss att vårt mål var mycket enkelt: ”Få upp en svensk i rymden!” Vi skulle inte ta några andra hänsyn – ingen kvotering bland kandidaterna med avseende på kön, födelseort, föräldrarnas ursprung eller annan faktor. Politisk korrekthet eller ”rättvisa” var inget randvillkor – endast målet att få upp en svensk i rymden gällde! Det var uppfriskande!
Den 16 januari 1991 beslöt kommittén att intervjua 22 personer – vi lyckades inte riktigt hålla oss till målet att bara tala med 20. Intervjuerna planerades till vecka 7 och 8 och skulle äga rum på Dags institution på Karolinska Institutet i Solna. Som ett kuriosum kan man läsa i protokollet från mötet att de sökande skulle få 400:-/natt i hotellersättning.
Under perioden 15-21 februari 1991 genomfördes intervjuerna och medicinska och psykologiska tester. Den 16-17 februari var en veckohelg och det var då vi gjorde de flesta intervjuerna. Christer Fuglesang intervjuades den 17 februari. I min anteckningsbok från intervjuerna har jag en tabell i vilken jag karaktäriserat varje kandidat. En av egenskaperna som jag värderat var ”karisma” och i Christers kolumn har jag skrivit: ”Pojkaktig charm, skrattar ofta, trevlig, sluddrar”. Ja, Christer sluddrar faktiskt en smula, men det är ju en del av hans ”pojkaktiga charm”.
Jag avslöjar nog ingen statshemlighet om jag vidarebefordrar psykologens Ulla Lindgren omdöme om Christer som med myrskrift står längre ned i samma tabell: ”Öppen, vaken, charmig. Entusiastisk. Lätt för kontakt. Topp-person”.
Maria Borelius gör entré
Jag tror det var under dessa långa intervjudagar som Sveriges Television var där och filmade för ett populärvetenskapligt program. Det var den från regeringsbildningen 2006 beryktade journalisten Maria Borelius som höll i intervjumikrofonen. Hon hade ett spädbarn med sig som vi alla fick ha i famnen från tid till annan. Maria bestämde sig för att ta en chans och ge lite mer utrymme åt en kandidat som hon trodde vi och ESA skulle utse – den mycket trevlige Per Hagmar, doktor i biofysikalisk kemi på Chalmers. Maria hade på sätt och vis rätt – Per var med i den grupp vi sände till ESA.
Bilar och böcker
Under intervjuerna med var och en av kandidaterna följde vi naturligtvis ett något så när fast schema, men vi hade också lite friare frågor. Vi frågade lite mer avspända och kul frågor som vi hoppades skulle ge ett intryck av vem den sökande var – ganska normalt för anställningsintervjuer. Jag hade för mig att man kan få reda på något om en människas inre genom att ta reda på vilket motorfordon de har. Det slog väl inte alltid så väl ut, Christer körde en Saab 9000. Långt senare frågade jag honom om detta och då insköt hans fru Lisa att det var hon som bestämde vilken bil familjen – och Christer – skulle ha! Men andra kandidater hade lite mer exotiska åkdon som en Harley-Davidson eller en Cadillac. Någon annan i kommittén ställde naturligtvis en annan standardfråga i anställningsintervjuer – senast lästa bok. Christer svarade ”Rosens Namn” av Umberto Eco. Ett bra svar, tyckte jag.
Kommittén träffades den 5 mars 1991 för att summera resultaten och förbereda beslutsmötet som inträffade fredagen den 12 april 1991 – på trettioårsdagen av Gagarins rymdfärd. Den dagen valde vi ut de fem kandidaterna bland sju personer. Vi kände oss mycket nöjda med vårt val. Förutom Christer, Per ingick civilingenjören på Ericsson Maria Edberg , civilingenjören och flygofficeren Magnus Ljungdahl och Peter Månsson, civilingenjör från Rymdbolaget. Alla dessa, utom Per Hagmar, var på plats i Florida när Christer sändes upp i rymden femton år senare. Dag och jag reste också dit.
Den 24 april 1991 presenterades de fem kandidaterna av industriminister Rune Molin vid en presskonferens i receptionen till det hus i Solna där Rymdstyrelsen och Rymdbolaget fortfarande (2010) delar. Sen malde kvarnarna långsamt och efter många tester valde ESA till slut ut en grupp om 25 personer ur de 59 ansökningar man fått in. Christer kallades till en sista intervjuomgång hos ESA den 20-21 februari 1992. Den 15 maj 1992 kom slutligen beskedet från ESA om att Christer utnämnts till astronaut. Vår lilla kommitté – the Astronaut Selection TEam – hade lyckats med det vi kunde göra för att få upp en svensk i rymden.
(Dett är ett utdrag ur min bok ”Jordnära Rymd”, Sven Grahn)
Lämna en kommentar